Vad är Nakban?

Det arabiska ”an-Nakba” är bokstavligen ”Katastrofen”, och syftar dels på händelserna som inträffade i direkt samband med den Israeliska statens utropandet och dels situationen palestinierna försattes i efteråt. Dagen sammanfaller, inte av en slump, med Israels självständighetsdag.

Precis innan, och i samband med att Israeliska staten deklarerades självständig pågick en stor utdrivningskampanj av palestinier av judiska terrorstämplade miliser, bland andra, Sternligan och Haganah (som senare ombildades till dagens IDF). Dessutom förekom i samband med detta uppgifter om avrättningar och våldtäkter olika städer och byar. Förutom Israelisk utrensning blev många palestinier tvungna att fly när krig utbröt mellan Israel och de arabiska grannländerna.
Nakbadagen, eller ”Yom an-Nakba” som det heter på arabiska, är en dag vars syfte är att uppmärksamma Nakban och inträffar den 15:e Maj.

Efterverkningar och följder

Totalt blev 700 tusen palestinier fördrivna eller tvungna att fly sina hemstäder och byar, dvs 80% av palestinierna. Hundratals städer och byar förstördes av Israeliska miliser och det som sedan blev Israelisk militär. Idag uppgår dessa flyktingar och deras avkommor till ett antal på ungefär elva miljoner; Majoriteten av dessa uppehöll sig och uppehåller sig än idag i olika flyktingläger i kringliggande grannländer, bland andra Syrien, Libanon och Jordanien.

Många tog för givet att detta var tillfälligt eftersom de trodde att de skulle få upprättelse av det då väldigt inflytelserika Storbritannien (som dessutom styrt Palestinska mandaten) hade lovat dem självständighet. Vad de inte visste var att Storbritannien hade lovat dem en sak och sionisterna en annan.

Nakban i retrospekt

Idag är det i princip en underförstådd konsensus om att fördrivningen på många håll inte gått rätt till av judiska miliser. Våldtäkter har förekommit på sina håll, tex i Safsaf den 29 oktober 1948, men ännu mer förekommande är avrättningar och massakrer. Trots att det råder de facto konsensus då dokumentation av sådana handlingar är erkända av olika parter, så är det ett ämne som sällan nämns på politisk nivå.

Sionistisk resonemang brukar gå ut på att araber och palestinier står i skuld för sina handlingar när de inte gick med på delningsplanen och startade ett krig, då den sionistiska jargongen och historien berättar att Palestina och det palestinska folket aldrig existerat.

Det arabiska resonemanget är att Storbritannien förrått dåtida arabiska ledares förtroende då de uppmanades att göra uppror mot Ottomanerna för att i gengäld få självstyre i en (enda) stor panarabisk nationalstat.

Innan Nakban fick sin nuvarande innebörd så syftade uttrycket istället på just delningen av arabländerna som genomfördes enligt kolonialmakternas hemliga planer (Sykes-Picot avtalet).

Nakbans roll idag

Idag uppmärksammas Nakban i form av manifestationer och deminstrationer över hela världen – även inom Israel.
Hursomhelst har man på senare tid infört en lag, som är känd som ”al-Nakba Law”.

Al-Nakba Law är en lag som bemyndigar staten att minska statliga medel eller stöd till en institution eller organisation om dessa anser och använder denna dag för att sörja genom att tex hålla i manifestationer; Då anses man vara emot principen om ”den judiska statens rätt att existera”.
Personer som deltar i sådana tillställningar kan lättare hamna i häkte.

Personliga Berättelser

En medlem på sidan skrev:Min mormor berättar om läget innan och efter Nakban: År 1942, då europeiska judar immigrerade till Palestina så var jag sex år.

Jag hade grannar och vänner i skolan som var judar. Min familj och våra judiska grannar brukade oftast fira högtider tillsammans. När det var Eid så brukade de komma med presenter och när det var Pesach (Judisk Påsk) så gick mina föräldrar över med presenter och mat till dem.

Vi levde sida vid sida, vi hade inga problem med varandra, ”trots” våra olika religioner. Vi hade vår och de hade deras. År 1948, då FN erkände Israel som en stat var då jag förlorade allt. De som en gång var mina grannar blev nu mina fiender. Jag var liten då allt hände men jag glömmer aldrig bort den dagen.

De bankade på vår ytterdörr och skrek ”kom ut!”. Min mor öppnade dörren och det var våra grannar som bar på vapen. De beordrade oss att utrymma huset under hot om att skjuta oss. Vi tog inte med oss något, vi hann inte ens ta på oss skorna.

Eftersom vi var så panikslagna så hade min mor av misstag tagit en kudde istället för min lillebror. Vi gick tillbaka och som tur var så hade de inte dödat honom ännu och var snälla nog att ge oss honom. Vi fick vandra till Syrien utan mat eller vatten. Vi fick äta det vi hittade på vägen, vilket för det mesta var gräs.

Den ort i Damaskus som idag heter Mokhayiam al-Yarmouk blev vårt flyktingläger. Vi bodde under tält i ett par år tills den styrande Assad regimen hade pengar nog att hjälpa oss genom att upp en helt egen ort för oss Palestinier. – Berättat av Aysha Mouid, 80 år (2016)

 

Svenska Dagbladets Bitte Hammargren skrev:Jamil Ismael Hamad, 72, vet vad krig kan göra med människor:
– De kan få bröder att döda varandra, att få människor att tappa all besinning.Det brukar heta att de statslösa palestinska flyktingarna i Libanon hör till de mest militanta, de mest oförsonliga.
Men Jamil Ismael Hamad är ett exempel på motsatsen. Så är det ofta i Mellanöstern. Sedda på långt håll kan en grupp människor framstå som ett klichéartat kollektiv. Men när man möter dem en och en blir de alla enskilda levnadsöden.
Stödd på sin käpp leder änkemannen Jamail Hamad oss via leriga gator till sitt hem i flyktinglägret Shatila.

Väggen i det enkla vardagsrummet pryds av ett foto av Jamil och hans hustru, innan hon gick bort för några år sedan. Bredvid fotot hänger en vissnad bukett rosor, till minne av ett lyckligt äktenskap som varade i nära 50 år.

– Jag såg min bror bli bakbunden och få en ögonbindel på sig. Han radades upp tillsammans med andra mot en vägg. 74 män sköts ihjäl av en ensam soldat med ett maskingevär.
Han härmar ljudet av skottsalvorna: ratatatata.
– Jag blev åsyna vittne till allt detta, säger han och sätter ett pekfinger under ögat för att understryka hur detta skakande ögonblick för alltid har etsat sig fast i hans minne.

– Min farbror överlevde massakern, men han sköts senare inför sin nioåriga dotters ögon. En annan av mina bröder försvann spårlöst; folk säger att han dödades vid byns infart.
Också hans pappa föll offer under kriget. Kvar hade den då tolvårige Jamil sina kvinnliga släktingar. Men kropparna efter de döda förgiftade snart dricksvattnet.

– Vi ville stanna i byn men efter två veckor gick inte vattnet att dricka längre. Stanken från de döda kropparna var outhärdlig. Så vi flydde över bergen, norrut mot Libanon.
Jamil Ismael Hamad – eller Abu Nouhad som han kallas efter sin dotter Nouhad som är en känd profil i Shatilalägret – vandrade över bergen utan skor på fötterna. Barfotapojken och hans släktingar fick inga ägodelar med sig.
– Vi var rädda, tänkte bara på att överleva. När vi kom till södra Libanon möttes vi av Röda korset som gav oss vatten, mat och filtar.
Han minns en lycklig barndom i byn före katastrofen 1948.

– Vi odlade oliver, tobak, druvor som vi sålde på marknaderna. Jag fick gå fyra år i skolan. De sa att jag var duktig. Vi hade ett bra liv i byn.
– Det fanns judar som bodde nära Safsaf; de var våra vänner. Problemen började när den brittiska regeringen försåg de judiska styrkorna med vapen och krigsmateriel, sedan britterna 1947 hade bestämt sig för att de skulle lämna Palestina. Araberna hade inga sofistikerade vapen, bara enkla gevär.
– Som jag ser det skapades problemen av Storbritannien. Jag tror att de ville ha en konflikt här.

– Berättat av Jamil Ismael Hamad, 72 år (2008), Beirut/Libanon

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *